• PDF

Vad händer när en ungdom begår ett brott? En komparativ analys av regelverken i Sverige, Danmark och Finland avseende påföljdsval och straffmätning för ungdomar

15.6.2021, Maisteritutkielma

Under det senaste decenniet har ungdomskriminalitet varit ett ytterst aktuellt ämne. Runtom i samhället förs debatt om hur situationen ska hanteras och vilka åtgärder som ska vidtas. Vissa debatterar för hårdare tag, medan andra förespråkar mer vårdande åtgärder. Barn och ungdomar bär en viktig roll i samhället, nämligen att bygga vår framtid. Det är därför av största vikt att skydda barn från att kriminaliseras och hamna på fel bana i livet.

I Barnkonventionen och direktivet om rättssäkerhetsgarantier för barn, uppställs en del krav om grundläggande rättigheter brottsmisstänkta och åtalade barn ska tillerkännas. Dock innehåller dessa regelverk endast minimigarantier och det är därför av intresse att analysera hur Sverige, Finland och Danmark förhåller sig till dessa. I uppsatsens inledande kapitel framgår det att Sverige, Danmark och Finland är världsledande när det kommer till rättsstatlighet. Med detta kan konstateras att tvångsåtgärder och brottsutredningar bottnar i god förutsebarhet och lag¬enlig¬het. Så hur hanterar då dessa världsledande rättsstater ett av de mest prekära samhällsproblem som idag råder?

Syftet med denna uppsats har varit att undersöka vilka särskilda regelverk som hittas i rättsordningarna avseende barn och ungdomar som begår brott. Vidare har uppsatsen även analyserat vilka likheter och skillnader som föreligger, samt försökt besvara huruvida de skillnader som detekterats har någon inverkan på återfallsstatistiken.

I uppsatsen ges inledningsvis en kort historisk bakgrund till de nordiska länderna och dess rättsliga framväxt. Sverige, Danmark och Finland tillhör den nordiska rättstraditionen. Att identifiera vilken rättstradition de olika rättssystemen är tillhörande är av vikt för att kunna utföra en rättskomparation. Genom tillämpandet av den rättsdogmatiska och de rättskomparativa metoderna har svensk, finsk och dansk rätt analyserats utifrån uppsatsens syften.

I den komparativa analysen framkommer det att det föreligger vissa mindre skillnader avseende hur länderna hanterar brottsmisstänkta och åtalade barn och ungdomar. Dock ska det även anföras att systemen i mångt och mycket ändå liknar varandra. Ett exempel därtill är att regelverken för straffmätning mer eller mindre uteslutande är desamma i samtliga tre länder. Dessutom finns det särskilda påföljder som är anpassade för barn och ungdomar i samtliga rättsordningar. Fler skillnader hittas emellertid när bestämmelserna om påföljdsval analyseras. Exempelvis använder sig Danmark av fängelsestraff mot barn och ungdomar i större utsträckning än vad Sverige och Finland gör. Sverige är det av undersökningsobjekten som har flest olika påföljdsval avsedda för ungdomar. Sverige är även det av länderna som i minst utsträckning tillämpar frihetsberövande straff. Trots dessa skillnader detekteras ingen större variation avseende återfallsstatistiken. Vad som dock detekteras avseende återfallsstatistiken är att individer som frihetsberövats tenderar att återfalla i brottslighet i större utsträckning än individer som dömts till en frivårdspåföljd. Resultatet av undersökningen visar att det inte går att påstå att något av de tre länderna vare sig är bättre eller sämre på att hantera ungdomsbrottslighet, i vart fall inte mätt mot återfallsstatistiken. Mot bakgrund härav diskuteras avslutningsvis att vederbörande länder troligtvis skulle gynnas av att dra lärdom från varandra.

Asiasanat