• PDF

Valet mellan sinsemellan motstridiga sakkunnigutlåtanden

17.2.2014, Maisteritutkielma
Alkuperäinen julkaisupäivä: 17.2.2014

Vetenskapens utveckling och specialisering för med sig ökad kunskap om verklighetens beskaffenhet. Också rättssystemet påverkas av denna trend. Mängden specialiserad kunskap som kan komma till användning inom en rättsprocess blir allt större, vilket gör det angeläget att försäkra sig om att rättsväsendet har de förutsättningar som krävs för att kunna handskas med detta fenomen. För tillfället ger rättegångsbalkens bestämmelser inte särskilt mycket vägledning gällande hur rätten ska förhålla sig till framförd sakkunnigbevisning. Exempelvis frågorna om de sakkunnigas kompetens och den framförda sakkunskapens kvalitet har lämnats näst intill obeaktade. Istället är utgångspunkten den att rätten genom att iaktta den fria bevisningens princip självständigt ska kunna företa en bedömning av dessa aspekter. Detta är lättare sagt än gjort. Då rättens medlemmar inte kan förväntas ha kunskap om innehållet av särskilda erfarenhetssatser finns det en risk för att en sakkunnigåsikt godtas på för snäva grunder. Då två sinsemellan motstridiga sakkunnigutlåtanden presenteras måste rätten aktivt ta ställning till varför en sakkunnigåsikt är att föredra framom en annan. Temat för denna uppsats är hur och på vilka grunder detta val bör ske.

Asiasanat