Rikslagstiftning - Lagstiftningsbehörighet - Överlåtelsebeskattning - Kommunal bolagiseringsskyldighet - Tillämplighet i landskapet av bestämmelser i rikets kommunallag

Taltio:	80/2017
Diaarinumero:	2015/101
Antopäivä:	15.11.2017

Diaarinumero: 2015/101
Taltionumero: 80/2017
Antopäivä: 15.11.2017

Riksdagen hade i rikets dåvarande kommunallag (FFS 262/1995) infört en bestämmelse (2 a §) om bolagiseringsskyldighet av uppgifter som sköts i ett konkurrensläge på marknaden (lagändring FFS 626/2013) samt i detta samband i samma lag infört övergångsbestämmelser som möjliggjorde erhållande av befrielse från överlåtelseskatt då överlåtelsen ägt rum senast före utgången av 2014 i syfte att uppfylla bolagiseringsskyldigheten enligt 2 a §.

En åländsk kommun hade bolagiserat sin hamnverksamhet år 2014. Det bildade aktiebolaget hade ansökt om befrielse från skatt med stöd av sistnämnda bestämmelser i rikslagstiftningen. Skatteförvaltningen hade avslagit ansökan.

Överlåtelsebeskattningen är rikets behörighet enligt självstyrelselagen. Frågan i det aktuella fallet var huruvida bestämmelserna om överlåtelseskatt skulle anses vara tillämpliga i landskapet trots att de ingick i en rikslag vars huvudsakliga syfte är att reglera angelägenheter i fråga om vilka landskapet har egen lagstiftningsbehörighet med stöd av självstyrelselagen. Skatteförvaltningen hade ansett att så inte är fallet.

Förvaltningsdomstolen konstaterade att i fall där lagtinget i en landskapslag intagit bestämmelser av rikslagstiftningsnatur i enlighet med 19 § 3 mom. i självsstyrelselagen, har man i laggranskningspraxis ansett att dessa ska stämma överens med bestämmelser i sådan rikslagstiftning som till sitt materiella tillämpningsområde motsvarar landskapslagen oberoende av huruvida rikslagen i övrigt är tillämplig i landskapet. T.ex. i fråga om landskapets kommunallag har högsta domstolen vid laggranskning konstaterat att landskapslagen innehåller bestämmelser som hör till rikets lagstiftningsbehörighet, men som har kunnat upptas i lagen eftersom de överensstämmer med motsvarande bestämmelser i rikets kommunallag (HD:s utlåtande 28.8.1997). På motsvarande sätt har man i rättspraxis ansett att bestämmelser om angelägenheter i fråga om vilka riket har lagstiftningsbehörighet kan vara tillämpliga i landskapet även då de ingår i sådan rikslag som annars inte tillämpas i landskapet (se t.ex. HFD 2016:121, HFD 2015:158 och HFD 2015:159). Med andra ord har riket inte ansetts behöva anta lagstiftning vars tillämpningsområde uttryckligen omfattar landskapet för att utnyttja sin i självstyrelselagen förbehållna lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapet. Utgångspunkten förefaller snarare ha varit att bestämmelser om angelägenheter varom riket har lagstiftningsbehörighet äger tillämplighet i hela landet om något annat inte angivits särskilt.

Förvaltningsdomstolen konstaterade vidare att rikets dåvarande kommunallag inte innehöll någon uttrycklig bestämmelse enligt vilken dess tillämpningsområde skulle begränsa sig till kommuner på fastlandet. Att så likväl var fallet i fråga om största delen av lagens innehåll följde istället av självstyrelselagen. Lagen innehöll dock även bestämmelser vars rättsverkan i enlighet med ovan sagda laggransknings- och rättspraxis bör anses utsträcka sig till landskapet utan att detta skilt anges i lagen, såsom bestämmelserna som avser rättsskipning i 11 kap. Inte heller för övergångsbestämmelserna om överlåtelsebeskattning angavs skilt någon geografisk begränsning av tillämpningsområdet. Bestämmelserna hade däremot uttryckligen angivits ha som syfte att komplettera de övriga bestämmelser om frihet från överlåtelseskatt som ingår i lagen om överlåtelseskatt som således är tillämpliga i hela landet (se RP 32/2013 rd).

Ovan sagda talade enligt domstolen för att de såsom övergångsbestämmelser i rikets dåvarande kommunallag föreskrivna bestämmelserna om överlåtelsebeskattning som utgångspunkt är tillämpliga även i landskapet, eftersom rikets lagstiftningsbehörighet omfattar hela landet och någon begränsning av tillämpligheten inte framgår av lagen eller dess förarbeten. En annan tolkning skulle dessutom i praktiken innebära att rikets lagstiftare bestämt om strängare statlig beskattning av bolagiserad kommunal verksamhet i landskapet än i riket, vilket är svårt att godta då någon grund för sådan särbehandling inte framgår av förarbetena.

Förvaltningsdomstolens slutsats var att bestämmelserna om överlåtelsebeskattning var tillämpliga även i landskapet. Det kvarstod att avgöra huruvida de är tillämpliga på den bolagisering som ändringssökandens ansökan avsett.

Domstolen noterade att den i rikets dåvarande kommunallag föreskrivna skattefriheten gällde överlåtelser som gjorts i syfte att uppfylla den i samma lag föreskrivna bolagiseringsskyldigheten. Den aktuella kommunen hade såsom åländsk kommun inte omfattats av den i rikets kommunallagstiftning föreskrivna bolagiseringsskyldigheten. Landskapets kommunallag innehöll inte motsvarande bestämmelser om bolagiseringsskyldighet avseende kommunal verksamhet. Lagstiftaren i landskapet hade inte heller annorstädes föreskrivit en sådan skyldighet. Man kunde således anse att bolagiseringen av kommunens hamnverksamhet inte haft som syfte att uppfylla en bolagiseringsskyldighet motsvarande den i rikslagen föreskrivna. Dock fanns enligt domstolen skäl att ta i beaktande att bolagiseringsskyldigheten i sig enligt lagstiftningens förarbeten varit avsedd att uppfylla sådana EU-rättsliga förpliktelser vars innebörd det inte föreligger skäl att bedöma annorlunda i fråga om riket och landskapet. Befrielsen från överlåtelseskatt hade föreskrivits för att främja uppfyllandet av dessa förpliktelser. Av utredningen i ärendet framgick att den aktuella bolagiseringen haft som uttryckligt syfte att tillmötesgå EU-rättsliga krav på undanröjande av statligt stöd i strid med grundfördraget. Bolagiseringen av kommunens hamnverksamhet hade således skett i samma syfte som avses i övergångsbestämmelserna om överlåtelseskatt, oavsett att landskapslagstiftningen saknat det uttryckliga tvång som föreskrivs i rikslagstiftningen. Det måste enligt förvaltningsdomstolens mening vara tillräckligt för uppfyllande av den aktuella förutsättningen att kommunen agerat i syfte att uppfylla den EU-rättsliga skyldigheten som bestämmelsen ger uttryck för.

Skatteförvaltningen hade inte haft rätt att avslå bolagets ansökan på de grunder som angivits för beslutet.

Självstyrelselagen för Åland 18 § 4 punkten, 27 § 36 punkten
Kommunallagen (FFS 363/1995) 2 §, 2 a §, ikraftträdelsebestämmelser (FFS 626/2013)

Ärendet har avgjorts av förvaltningsdomstolens ledamöter Emil Waris, Irina Wikström (föredr.) och Kristina Fagerlund.

Inte överklagat